Pendlar mellen hopp och förtvivlan...

Att träna helt ensam med Asti i kohagen är en fröjd!
Hon vill verkligen göra allt rätt och känns helt lugn och "i hand".
I går var Annika och jag och tränade igen men jag hade inte samma Asti med mig.
Med en frustrerad och hoppande hund vid sidan kändes det inte kul.
Nu har jag tagit en funderare (igen) hur, eller om, jag skall fortsätta.
Att bli arg och irriterad på henne är ingen idé. Då blir hon ännu mer hoppig.
Annika föreslog att bara ignorera henne, bara vara konsekvent, lugn och bestämd.
Jo, det har jag ju provat men kanske skall jag ge denna metod ännu en chans?